Johan Hakelius

Hade världen gått under utan bridge?

Publicerad
Den nya säsongen av Fargo på HBO har Ewan McGregor i två versioner. Å andra sidan har den tappat humorn.
Det som gjorde bröderna Coens film och åtminstone första säsongen av tv-serien så bra, var kontrasten mellan svenskättad, granskogstyngd Minnesotadepression och det troskyldigt naiva. Mellan grovt våld och fumlig godtrogenhet. Man hade lika kul som Gud måste ha haft, när han lät Satan täcka den rättrådige Job i varbölder.

De försöker få till det den här säsongen också, men något fattas, i alla fall i första avsnittet. Utan känslan av realistisk absurditet blir depression bara depression och våld bara våld.

En sak är ändå helrätt. McGregor i varianten som den misslyckade brorsan, ser bara två vägar ut ur eländet: brott eller bridge.

Poker, eller spel på hästar, hade varit de självklara valen. Bridge är det smått geniala alternativet. Bästa scenen i första avsnittet är när förlorar-McGregor och hans sluga flickvän ramlar hemåt i natten, rusiga av att ha kommit trea i en regional bridgeturnering.

Ewan McGregor i ”Fargo”.Foto: HBO

"Tredje plats, det är brons om det vore olympiska spelen."

Det är en storartad gestaltning av ödesbunden tragik i det lilla.

Innan Svenska bridgeförbundet hör av sig, vill jag klargöra att det här på inget sätt kastar en skugga över deras kortspel. Snarare tvärtom. Bridge är en högciviliserad, högborgerlig sysselsättning som andas parmiddag och sherry, inte pungsvett och whiskey. Det är finansmannen Mats Qviberg som är ordförande i Svenska bridgeförbundet. Ordföranden i deras disciplinnämnd jobbar hos justitieombudsmannen. På den nivån är det. Kort sagt, inga pengar på bordet eller uppkavlade skjortärmar. Det är just därför det är så smart att göra bridgebordet till en arena för skurkar och förlorare.

Kontrasten, kära vänner. Alltid kontrasten. Och apropå den:

Mats Qviberg.Foto: SVEN LINDWALL

Det måste vara minst tjugo år sedan jag läste den gamle ambassadören och kabinettssekreteraren Leif Leiflands artikel i Moderna Tider om bridgens betydelse för världsfreden. Ja, han uttryckte det inte riktigt så, men det var ändå kontentan av vad han skrev. Såhär ungefär: inom diplomatin finns alltid relationer som är problematiska. Länder som inte erkänt varandra, eller inte kan sluta fred. Länder som hamnat i ordväxling och dragit in kontakterna. Länder som inte vill bevärdiga grannar med en officiell blick.

Kalla kriget var fullt av internationell taggtråd av det slaget. Ändå gällde det att se till att världen inte gick i bitar. Det gjorde man vid bridgebordet. Där, förklarade Leifland, kunde representanter för nationer i luven på varandra, sätta sig ned vid samma bord, utan att det kallades möte. De kunde tala, utan att stirra varandra i ögonen, under ledning av ett par medlare, som kunde kallas spelförare eller träkarl.

Bridgebordet var helt enkelt ett litet smyg-FN. Ett mini-eldupphör. Där löstes knutar upp.

Han kanske överdrev. Eller så har vi bridgen att tacka för att vi fortfarande sitter här.

Den som orkar får se vart bridgen denna säsong för en av Fargos två Ewan McGregorare. Men här i världen utanför Minnesota tror jag det är viktigare att lyssna på Leifland. På koreanska halvön och i Syrien, i Frankrike och USA, i Rosengård och Rinkeby, varhelst människor strida: sätt upp spelborden och låt bridgen ha sin gång.